Ingen kommer nära

...mensen kom i torsdags och jag har gråtit sedan dess.
Ännu en månad

Sista pergotimeförsöket nu....sen vet jag inte vad som händer. Klumpen i halsen bara växer och när jag kämpar för att inte börja gråta gör det ont.
Jag känner mig tom och ensam
Jag vill vara lycklig men vet inte hur

Jag hatar att höra "slappna av så tar det"
För självklart vet alla bättre en de specialister jag träffat
Alla jävla prover som tagits och som fortfarande tas på mig. Det ska stickas och petas.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen...om jag kunde skulle jag krypa ur mitt skinn och bara försvinna ut i ingentinget.
Just nu är jag inte till nytta för nån...för jag bara gråter

Jag är trött på att vara stark
Jag är trött på detta
...men jag vill ju så
Varför pratar ingen om detta....varför måste det kännas som man är ensam i sin kamp
Visst , jag tar upp det med de som står mig nära , men efter ett par minuter byts samtalsämnet för "nåt roligare att prata om"

Jag håller på att gå sönder inifrån...och jag tror inte min själ går att laga längre

- 0,9kg

inte lika stort minus som förra veckan....men jag är inte besviken för det :)
- 0,9kg är inte så tokigt :)

vad TUSAN!

jag förstår ingenting

...

I just dont get it

....

fortfarande positivt?

kommer aldrig ägget att lossna?!